"Nobelpristagaren Axel Ragnerfeldt har allt han någonsin kunnat drömma om. Älskad, beundrad och högaktad för sina böcker kan han se tillbaka på ett långt liv kantat av framgång och respekt. Han är arbetarsonen som tack vare sin flit och sina uppoffrande föräldrar blev en nationalikon för hela det svenska folket, en man vars ryktbarhet skulle bli så stor att ingen i hans närhet kunnat undgå att påverkas av den.
Men vägen till framgång är sällan rak och giganter kastar ofta djupa skuggor. När en ensam åldring avlider sätts ett ödesdigert händelseförlopp igång, och uppgifter om en långt mörkare historia än den ljusa framgångssagan börjar sippra fram. En historia som rymmer fasansfulla hemligheter, svek, lögner och död."
Oj, vad jag har längtat efter Alvtegens nya roman, och så damp den äntligen ner i brevlådan så jag kunde börja läsa den. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, eller om jag hade lagt ribban alldeles för högt, men det här motsvarade inte alls mina förväntningar eller förhoppningar.
Boken känns seg, svår att komma in i och väldigt medioker. Boken lämnar ingen eftertanke när det är utläst, bara en "jaha, det var det"-känsla.
Boken blir inte ens i närheten av spännande förrän de sista 70-80 sidorna, och jag vill nog inte riktigt påstå att den är spännande då heller. Den är i alla fall bättre de sista 70-80 sidorna, än vad den var innan.
En bok som, tyvärr, inte kommer leva kvar i mitt minne. Den här boken är, i mitt tycke, Alvtegens svagaste.
Betyg:
3 av 5
Bokfakta:
Författare: Karin Alvtegen
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 362
Utgivningsår: 2007-09
ISBN: 9789127088641
2 kommentarer:
Jag är ju en sån där jobbig typ som av princip ALLTID läser ut böcker,hur dåliga de än är.
Men jag vet inte om jag vill fortsätta med denna..
det har blivit lite läsa den här veckan just för att det är den här boken som väntar på mig
;)
Jag brukar ju inte läsa ut böcker som är FÖR trista, men den här ville jag verkligen ta mig igenom. Jag ville så gärna att den skulle bli bättre.
Jag funderade ett bra tag på vilket betyg jag skulle ge den, var länge inne på en 2:a, men jag kände att de sista sidorna vägde upp tristessen i resten av boken, men jag tror ändå att jag var väldigt snäll när jag satte en 3:a istället för en 2:a. Speciellt som jag känner idag att jag faktiskt inte skulle kunna återberätta boken... Den har verkligen inte stannat kvar i mina tankar!
Skicka en kommentar